det finns ingen som helst möjlighet för min själ att utvecklas om jag stannar kvar i tomelilla, var vad jag svarade mina föräldrar när de frågande höjde på ögonbrynen när jag berättade att jag skulle flytta här i från så fort jag kunde. de förstår mig inte.

jag vill bo i en takvåning i paris med blommor på en balkong där solen alltid lyser in och ha ett sovrum inrett som en secondhand-butik, jag vill gå på rökiga indieklubbar och dansa till klockan fem på natten, jag vill sitta på café och dricka latte och skriva en bok, jag vill gå ner för frankrikes gator i högklackade skor och basker och sjal, jag vill pussas med killar i lockigt hår och smala ben, jag vill ligga på en filt i central park och kolla in i solen, jag vill dricka vin klockan tolv på dagen, jag vill skriva dikter, jag vill fotografera människor och byggnader och städer, jag vill gå vilse i kina, jag vill kolla på katedraler i ryssland, jag vill gå barfota i sanden i ett varmt land, jag vill åka tunnelbana. jag antar att de felsta ungdomar sitter och tänker och drömmer exakt som jag. alla säger att de ska resa efter gymnasiet men hamnar ändå på omvårdnadsprogrammet eller på konsum eller på ett lågprisvaruhus eller som busschaufför. men det här är så annorlunda. jag ska. annars kommer mitt hjärta att gå sönder.