en novell.
Hon ville att varenda centimeter av hennes kropp skulle tillhöra honom och vara till hans förfogande och hon skulle hemskt gärna vilja våga kalla honom för hennes. Men än var det långt dit, flera hundra kilometer och flera tusen tågresor men hon förstörde mer än gärna en hel natts god sömn för att åka tåg och sedan komma hem till honom och somna, och vakna och somna. Vakna av att han snarkade och tog allt täcke men då fick hon åtminstone vara nära honom och vakna upp bredvid honom och få en natts god sömn kunde man lika gärna få när man blev gammal och fick tid med sådana världsliga saker som att sova.

Trots att hon inte var i det religiösa laget bad hon ändå en tyst bön till någon Herre någonstans eller vad som helst, hon bad för allt hon hoppades på att han nästa dag skulle våga hålla hennes hand för hon var alldeles säker på att de skulle passa perfekt i varandras händer, att det skulle vara som två pusselbitar som fastnar i varandra och sitter ihop tills någon drar isär dem. Just så hoppades hon att det skulle vara om Gud tillät det och lät det ske och hon ville se honom röra sig några centimeter när han låg på hennes mage och hon andades försiktigt medan hon gick vilse i hans svarta hår och han försiktigt fingrade på hennes byxkant.

Och allt hon egentligen ville var bara att kyssa honom i nacken medan han höll hennes hand och allt hon egentligen ville låg framför henne på hennes mage och såg sådär vackert ut som en tidig sommarsol som reser sig över horisonten och hon ville att han skulle fastna i hennes lockar igen, fastna där och vara sådär nära att deras utandningsluft blandades och klibbade fast på varandras hud och hon började darra av hans blotta existens. När han låg och höll om henne sådär perfekt och när hon passade precis i hans famn, då önskade hon egentligen att det skulle vara ett svart-vitt fotografi eller åtminstone en film med bakgrundsmusik för där var allt jämt så perfekt som det aldrig var i verkliga livet, och när han vaknade skulle hon vara borta för hon visste ingenting om hur man tog farväl och hon visste inte annars hur hon skulle kunna säga hejdå.

Men just den här gången hoppades hon att han skulle smyga efter henne till hallen och försiktigt sätta händerna över hennes ögon och hon skulle vända sig om och han skulle kyssa henne på munnen. Det skulle vara en sådan där perfekt kyss utan tunga och sen skulle han våga ta hennes hand och de skulle passade perfekt i varandra, nästan som två pusselbitar, och de skulle gå i tystnad men inom henne skulle det komma att sjungas den vackraste av alla sånger. Hon visste att det skulle kännas som på film och hon skulle nypa sig i armen för att känna om det verkligen var på riktigt och hon skulle inse att hon var mer på riktigt än hon varit på hundra år. Alla nätter under ett delat täcke och alla kroppsdelar hopflätade och alla sena eftermiddagar i sängen nära, nära med rödsprängda ögon tätt ihop och händer som försiktigt, trevande utforskat varenda vrå av den varma huden. Alla tillfällen med honom ville hon lägga i en påse och spara i frysen och ta fram igen och igen och ha kvar dem för alltid, aldrig ville hon låta dem försvinna bort som tårar i regn.

Och hon visste ingenting om hjärtan som inte bär och läppar som darrar och ögon som brister. Men hon ville inte vara ensam inatt. Hon ville skynda genom mörkret och hösten och regnet och kylan i sina strumpbyxor och slitna, bruna väska och komma in i hans värme. Hon ville känna hans armar om henne, hon ville ligga så nära med huvudena tätt, tätt så att de nästan kunde läsa varandras tankar, hon ville vara instängd i hans rum och glömma att det fanns en morgondag. Det skulle inte finnas en morgondag. Det skulle bara finnas de två.

Hon ville andas och dra in hans doft, hon ville vila sitt huvud mot hans bröst och burra in sig i den lilla vrån vid armhålan mellan kroppen och armen. Det gjorde ingenting om månen gick ner och solen upp, det var ändå tidlöst i hans rum och hon skulle somna leende av en kyss som fortfarande skulle bränna på hennes läppar ända in i gryningen. Och hon skulle vakna 04:45, kall igen och vända sig och se honom sova med munnen lätt öppen. Hon skulle krypa närmare honom och hans rödfläckiga rygg, försiktigt dra åt sig lite täcke och lägga sitt huvud mot hans axel och han skulle vakna till och viska kom hit och dra henne åt sig och värma henne tills hon slutat skaka.

De skulle vakna alldeles för tidigt nästa dag och hon skulle räkna ut att de bara sovit tre timmar och tjugofem minuter, men hon skulle våga stanna den här gången. Hon var för full av kärlek för att lämna honom naken i den tidiga morgonen. Och de spenderade dagen med att se på franska filmer och dricka för starkt kaffe och hon, hon tjuvkikade på honom när han stod på balkongen och rökte en röd prince och blåste ut genom munnen. När filmen var slut och eftertexterna rullade och musik spelades skulle han krypa över henne och göra hjärtan med tungspetsen på hennes kropp och händer skulle spännas och lakan vridas och eftertexterna skulle sluta rulla men deras läppar skulle fortsätta fuktas.

Hon visste inte hur det kändes att vara kär men hon kom på sig själv med att se honom överallt och finna honom i varenda tanke. Och om hon inte varit nära honom på en och en halv dag kändes det som ett ljusår och när deras läppar återigen förenades i en kyss slutade hon skaka och kände sig levande igen.

Den sena eftermiddagssolen lyste in genom persiennerna och bildade ränder på allt i hela rummet och de glömde alltid bort att äta, för tagna av varandra, de levde på luft och saliv, fast vid varandra. Och när hon samlat tillräckligt med mod till sig skulle hon våga viska tack och han skulle inte förstå men han skulle kyssa henne igen och förundras över hur vacker hon var när hon log. Och alla vardagliga sorger hade flytt till en annan planet och en annan verklighet som de inte var en del av.