Anonym skriver: 20/10-07 19:05
Alla som har kommenterat den här bilden är alldeles för ytliga för dig, eller hur? Allt de ser är en söt flicka som har poserat framför kameran. De ser inte allt du har gjort, de ser inte dig.

Först, det ytliga, det alla ser: Allting matchar. Den vita t-shriten med väggen. Den svarta texten i t-shirten med kjolen och strumpbyxorna. Bältet med golvet. Hjärtat? Det röda hjärtat matchar telefonen, har någon ens lagt märke till den?

Ljuset, mörkare ljus. Som en skugga. Är du omgiven av skuggor?

Du, du är underbar. Jag ser en underbart vacker kvinna. Men minen, du är bekymrad. Eller? Något mer. Bekymrad med längtan?

Det djupa, som kräver lite mer... Du är omgiven av skuggor i din vardag men du försöker att vara stark. Du är ljuset i ditt eget liv, men du är trött på att vara ditt eget ljus. Du vill ha någon som stöttar dig och är ditt ljus, någon som kan hjälpa dig i kampen mot skuggorna. Men denne kommer inte, du är bekymrad. Hur länge till orkar du vara ditt eget ljus? Men du står kvar, och längtar. Den enkla kontakten du behöver är så nära, men ändå så långt borta, du kan inte nå den, telefonen. Telefonen representerar samtalet, steget, kontakten. Den enkla nyckeln till ditt hjärta, ditt liv och din kärlek.

Allting komplett med Band of Horses låttext, som inte många förstår sig på, inte ens de som påstår sig göra det... time.sometime.
and you were right.
right. you were right outside
by your doorstep
in a worn out suit and tie
i'll wait for you to come down
where you'll find me
where we'll shine
oh

Vem är jag? Det är upp till dig att bestämma, för jag... Jag vet inte.

---

den kommentaren fick jag på bilden på 1 oktober på bilddagboken i lördags. jag har funderat oerhört mycket på den och dess innehåll och dess anonyma författare. jag har funderat oerhört mycket på huruvida den är seriös eller inte. efter många om och men bestämde jag mig ändå för att tro att den är seriös, för enligt mig lägger man inte ner så mycket tid och tankeverksamhet på något oseriöst, det vore ju enormt slöseri.
vidare har jag funderat på det djupa innehållet. jag har tänkt mycket på om det personen påstår är sant eller osant, och om jag ska tro på det. en del är sant. det är konstigt, ingen vet så pass mycket om mig att den skulle kunna skriva så utifrån verkligheten, och om personen inte gissat vilt och hittat på rätt ut från luften, så betyder ju det att personen i fråga kan läsa mig, vilket är ytterligare en läskig sak.
är det en kille eller tjej? en vän eller en bekant? ska jag tänka mer på det eller glömma det? jag känner mig både smickrad och skrämd. men framför allt väldigt förvirrad. jag fick läsa det om och om igen för att förstå och nu har jag läst det säkert hundra gånger och förstår fortfarande inte.
det är så oerhört personligt samtidigt som det inte är det alls. egentligen är det inte personligt eftersom att det är någon anonym människa som skrivit på bilddagboken men samtidigt kunde vissa saker varit tagna direkt ur min hjärna och direkt ur mitt hjärta. ibland tycker jag att folk ser mig fast att de inte ser mig, och jag är ljuset i mitt eget liv, men..
nej, det här blev för personligt, rörigt och invecklat.
kan inte den anonyma författaren ge mig en hint?