2005 och 2006 var jag femton, sexton år och allt handlade om kent, håkan hellström, converse och sånt som gjorde ont. jag färgade håret rött (mot mammas och pappas vilja såklart), trodde att jag var bisexuell, lärde mig spela gitarr, såg kent live för första gången (och tyckte såklart att det var det mest fantastiska jag någonsin varit med om, det var det nog, då), var poppig, hemskt tunn emellanåt och hade ingen som helst aning om var jag skulle ta vägen. när jag tittar på bilderna känns det nästan inte som att det är jag, men ändå minns jag varenda sekund av de där dagarna på bänken med min mp3-spelare som bara hade plats för 10 kentlåtar och kan du beskydda mig skrivet på insidan av armen.