januari började hemma hos erika efter en helt fantastisk nyårsafton, jag och sandra åkte skridskor och vi hängde en massa på värnhem. var på 90-talsfest och utklädd till baby spice, fick jobb drömde om att tatuera mig men vågade aldrig. började jobba och fick helt plötsligt bråttom varje dag, längtade bort från snön, bakade en tårta och lyssnade mest på MGMT. spelade gitarr och sjöng i kyrkan två gånger.

februari betydde termisstart för studio danza där jag började dansa balett för tredje året i rad. var på köksbordsfest och två starka armar höll om mig så hårt en ångestsöndag. det blev snökaos, gick mest runt i skjortor och raggsockar och funderade på att färga håret orange men vågade aldrig det heller. det blev sportlov, jag köpte en trenchcoat och vi bowlade och drack öl på big bowl.

i mars hade vår teater i sceniskt musikprojekt premiär och vi spenderade en vecka på ystads teater och älskade det. var lite ivrig och klädde mig vårigt trots att det fortfarande var kallt och åkte mest fram och tillbaka till malmö och min kärlek. drack öl i lund på en söndag, skrev listor och fick ett par kängor av en fin vän. var på sommarfest, drack smoothies som bara den och jag skrev högskoleprovet.

april betydde slit över projektarbetet som tog nästan all tid. blev fotad och stylad helt fruktansvärt fult i turning turso av the studio, det blev vår, jag var överlycklig och anordnade en second hand-modevisning för ungdomens hus i ystad. hade picknick och var på casting för elite models. åkte till göteborg med erika, parkhängde och var på påskfester. jag hade vårfest och var på vernissage för sandras projektarbete. jag sålde min bok/projektarbetet på röda korset och fick ihop över 400 kr till dem.

i maj firade jag valborg i pildammsparken och njöt som tusan varje fredag för den underbara fredagskänslan som man bara kan uppleva efter en hel dag i skolan. jag vann en hultsfredbiljett för en film jag gjort, blev medlem i green peace och läkare utan gränser och hade köpstopp hela månaden. orkade springa fem km på idrotten, gick modevisning för röda korset, hade examenskonsert och blev fotad av thomas. fikade i solen med klasskamraterna varje dag efter skolan. var i tyskland över en dag och åkte till siestafestivalen.

juni var förhoppningar och lycka mestadels hela tiden för det var månaden som jag tog studenten på årets regnigaste dag. jag var på studentbal, studentsupé, ölbrännboll och hade klassfest, skrek rakt ut när jag satte på mig studentmössan första gången. lämnade in mitt sista skolarbete på gymnasiet någonsin och firade midsommar med mina finaste vänner i vår sommarstuga i blekinge. firade ett och ett halvår med min pojkvän och grät på bussen hem efter jobbet. blev lurad på 20 000 på en falsk lägenhet i paris.

i juli jobbade jag en massa massa, backade på en lycktstolpe och förstörde mammas bil, var kärkärkär och drömde mardrömmar varje natt. jag var på både hultsfredsfestivalen och emmabodafestivalen som båda var helt helt helt fantastiska. trodde knappt att jag skulle överleva sommarvärmen, läste en massa bra böcker, bakade pajer och bestämde mig för att inte flytta till paris. hängde i malmös parker och drack billigt vin.

augusti var malmöfestival och skrika på varandra mitt i folkets park. sökte jobb i köpenhamn och var i christiania. jag trodde jag hade suttit på hans sängkant för sista gången och armarna runt om mig under en thåström-konsert. sen fyllde jag nitton och han satt på mitt golv och gjorde white russians och jag fick en lars winnerbäckbiljett av sandra i present och sex and the city-boxen.

i september blev jag arbetslös för jag sa upp mig från mitt jobb där jag vantrivdes så fruktansvärt. upptäckte lyckan i att färga ögonfransarna/slippa sminka mig, vandrade malmös soliga gator och köpte en klänning för tre kronor. var på casting för nova lund/sweden models och avskedsfest för andréa som flyttade till spanien. såg finaste filmen feast of love, hade ont i hjärtat och började frivilligarbeta på röda korset.

i oktober var jag utklädd till hjärter dam på en halloweenmaskerad. åkte på utflykt till simrishamn med sandra, fastnade i tradera-träsket och åkte till stockholm för att gå på blog awards. började jobba som telefonförsäljare och men slutade efter en och en halv vecka. skrev två texter för P3 nyheter, fick pussar över hela kroppen och markus krunegård släppte två fantastiska album. sydde en paljettkjol och startade en bloppis.

november kom att bli den mörkaste månaden någonsin. jag och min pojkvän gjorde slut och jag trodde faktiskt ärligt talat att jag skulle dö, men av någon outgrundlig anledning överlevde jag märkligt nog och orkade efter två dagar ta mig upp ur sängen och efter en vecka grät jag inte längre varje dag. i slutet av månaden åkte jag och sandra till stockholm igen och det var hjärtslag och sena nätter på fina klubbar. överkonsumerade emil jensen, började spela piano igen och såg new moon på bio.

julstämningen infann sig redan i början av december och jag mådde ömsom fruktansvärt, ömsom jättebra. var mest hemma hos erika i hennes nya lägenhet och försökte sysselsätta mig med så mycket som möjligt för att hålla tankarna borta från honom, ångrade mig och ångrade mig igen. fick framtidspanik, blev varm i magen av sms och drack alldeles för mycket rosévin med erika en onsdagskväll. skrev ännu en text för P3, hade ännu mer ångest och orkade knappt gå upp ur sängen. var på julfest med röda korset, det blev snökaos, vi dansade på debaser och så blev det jul till slut.

det har hänt så himla mycket det här året, så mycket som jag aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig. ändå häde långt ifrån allt som jag hade hoppats på i slutet av 2008, men man kan ju trots allt inte styra allting som händer - som till exempel att man blir arbetslös eller lurad på pengar eller att man slutar vara kär. men jag har insett att man överlever ändå. som om mitt år inte varit tillräckligt bra ändå avslutades det hela med att jag fick reda på att jag kommit in på stockholms universitet, fått en lägenhet och flyttar snartsnart. jag kanske hade turen på min sida ändå. och en sak till; jag har aldrig ätit så mycket pizza förut som jag har gjort detta året!

hoppas ni får en helt fantastisk dag och natt. ni är bäst. gott nytt år!!

när jag vaknar, alldeles för tidigt som vanligt, ligger du på andra sidan av sängen. du har börjat göra det på senaste tiden, och jag med. du tycker det är jobbigt när jag vill sova på din arm, du blir varm och jag tycker att det är jobbigt när du ligger på täcket så att det inte blir något till mig. och nu vaknar jag och är så törstig att jag inte vet vad jag ska ta mig till, måste krypa närmare dig och sträcka mig över dig för att nå vattenflaskan på golvet. din säng är så hög, jag håller nästan på att trilla ner när jag ska räcka mig efter flaskan. du vaknar förstås. du ser arg ut, som du nästan alltid gör när du blivit väckt. klockan är bara halv åtta och vi gick inte och la oss förrän vid fyra igår natt, så det har inte blivit många timmars sömn. men jag kan inte hjälpa att jag vaknar tidigt och råkar väcka dig, men du blir arg ändå. och du ser på mina kinder att jag grät i flera timmar igår. och jag minns när vi stod där mitt i Folkets Park, mitt i natten igår, bland alla människorna och skrek på varandra. jag har aldrig sett dig så arg förut, och ändå är det ingen av oss som minns varför du först blev arg. och jag ser det i dina ögon nu också. och vi somnade som ovänner igår och nu när vi vaknat vet vi inte vad vi är längre. jag vill inte vara den första som säger något, vet inte hur mycket du minns från igår. vet bara att jag inte orkar bråka med dig idag också, för mina ögon svider efter alla tårar som trängt ur dem. och jag står inte ut med tanken på att ha bråkat med dig ännu en kväll, så jag kryper intill dig och säger förlåt. du säger att du var jättefull igår och så lägger du armarna om mig och pussar mig på pannan. vi pratar inte något mer om vad som gjorde dig så arg och mig så ledsen, och jag glömmer som vanligt bort det efter ett tag för din hud så nära min gör mig så lugn. men så blir det nästa vecka och fredag igen, och vi står där och skriker på varandra i natten igen och vaknar på vars en sida av sängen ännu en lördagsmorgon och jag tänker att tycker man det är jobbigt att sova bredvid varandra och hellre skriker än pussas är man nog inte kär längre.

VÅRA BRÖSTKORGAR VAR SYNKRONISERADE

-en kärlekssaga

Del elva.

November.

December.

Januari.

Del tolv.

Det var en gång en flicka. Hon bar ett helt universum inom sig, om hon blundade tillräckligt hårt kunde hon höra bakgrundsmusik spelas till scenerna ur hennes liv. Hon kom ihåg nästan allt som hände och hade hänt. Det var en gång en pojke. Han hade lite för svart hår, pratade alltid lite för högt. Han var lätt att umgås med men svår att komma nära. Han hatade att sova ensam, älskade flickor med ett helt universum inom sig.

Men så var det en fest, en fest som alla andra, i sena januari, tätt med snö på marken som gav ifrån sig ett obehagligt ljud när man gick på det. Minus sex grader och kallare luft på väg, sades det. Men inuti huset var det musik som överröstade tankarna och vin som rusade i hjärtat, människor som trampade varandra på tårna. Inte tillräckligt medvetna om varandra, bara instuvade under samma tak och alla i väntan på berusningen av vinet eller kärleken eller värmen eller vadsomhelst som kunde skingra tankarna från januarimörkret.

”Hej.”

Hon hörde en bekant röst bakom och vände sig om. Och sen var det kemi och astrologi och fysiologi och magi. Det var hennes huvud en decimeter från hans, det var hjärtan som dunkade högljutt, blod som rusade och det var hans varma händer som visste hur man skulle röra vid hud. Och hon smakade salt, hon, som alltid brukade smaka vanilj. Och det stack som nålar i hjärtat på henne, det sved när hon stack in näsan i hans hår och tog i allt det svarta som var han. Han luktade cigarettrök som vanligt och hans tunga. Hans tunga. Hans nästa och hans tänder och hans ögon, och hela hans ansikte så nära hennes och som hon saknat det ansiktet. Han kände henne ända ner i magen och hur hade han orkat leva utan de toviga lockarna?

Del tretton.

04:18. oväsen från mobiltelefonen och hon vaknade med ett ryck, satte sig upp i sängen och tände lampan. Vibrationerna gjorde att telefonen dansade runt på nattduksbordet. En enmansdans. Hon var fortfarande nyvaken och yr när hon svarade i telefonen, fingrarna darrade lite.

”Hej förlåt om jag väckte dig. Men jag älskar dig så mycket. Du har förändrat mig, på ett bra sätt. Jag kan inte föreställa mig vem jag skulle ha varit om jag aldrig träffat dig. Jag hade förmodligen fortfarande stått på stadsbron och spottat ner i kanalen, väntat på tåg som jag trodde skulle ta mig någonstans. Men du har förändrat mig, på ett bra sätt. Jag behöver inte längre vänta på några tåg. Förutom de som går hem till dig, förstås. Är det okej om jag tar första morgontåget hem till dig?”

en bild av dig....

en bild av dig i ditt rum


en bild av dig när du är väldigt full

låt oss säga att en cosmopolitan inte var vad jag behövde just då.

en bild av dig på din födelsedag

på min sjuttonårsdag fick jag en hamster i present av mina kompisar!!

en bild av dig som ung

i femman.

en bild av dig i dina favoritkläder


en bild av en kväll som du ångrar

en kväll på emmabodafestivalen.

en bild där du verkligen är dig själv


en bild av dig när du är löjlig

90-tals fest och jag och erika är utklädda till baby spice och posh och här sitter vi och sjunger "vi ska vara allra bästa bästa vänner bästa vänner så som vänner känner för att..."

en bild av en tid som är förbi, men du önskar att den inte var det
finns inte.

en bild av en tid som är förbi, och du kunde inte vara mer glad att den är

sjukt bräcklig.

en bild av dig själv när du var allt annat än lycklig

fjorton år.

en bild av dig själv som du inte visste blev tagen


en bild av dig själv där du var en annan person än den du är nu


en bild av dig med någon du älskar


en bild av dig som visar hur du vill att världen ska se dig


en bild som beskriver hur du skulle vilja spendera varje dag


en bild av dig när allting förändrades


en bild som gör ont i hjärtat på dig


en bild som får ditt hjärta att le


en bild av en av de bästa kvällarna i ditt liv

förra året gjorde jag ett tappert försök med en julkalender, men det gick sådär. i år ska jag skärpa mig och göra det på riktigt - här kommer tredje delen. en ny del varje advent fram till jul. novellen skrev jag som mitt projektarbete i trean. jag hoppas att lite hopplös romantik kan hjälpa till att lysa upp era söndagskvällar framöver. missade du första delen hittar du den HÄR och andra delen HÄR.

VÅRA BRÖSTKORGAR VAR SYNKRONISERADE

- en kärlekssaga

Del nio.

Man kan fastna i varandra. Man kan trassla in sig bland lakan och tungor, man kan gömma sig i vin och cigaretter och på höghustaken – ramla utan att falla (fast tillslut kommer man ändå att falla. Det kommer inte spela någon roll hur mycket man förberett sig för man kommer alltid att känna saker man inte trodde att någon människa kunde känna. Man kommer alltid att falla, även när det känns som att man landat tryggt på ett moln, när kärleken fått en att nå en obeskrivlig höjd).

”Jag måste göra slut.”

Orden skar som en rosig, taggig brödkniv i bröstet på dem båda. Han var chockad, hennes ögon var södergråtna. ”Varför?” Han grät. Han lät som en liten pojke; han var tvungen att viska fram orden. Hon fick hålla andan för att kunna höra vad han sa. Den vanligtvis hårda (men egentligen mjuka), nittonåriga mannen grät som en liten pojke i luren. Hon grät som en liten flicka. Kanske var de inte något annat än två små barn egentligen, som hade förstått att det krävdes så mycket för att älska. När hon nu blev tvungen att säga de hemska orden hon så väl övat in, innan hon slog hans nummer, blev hon yr; det var som att benen plötsligt inte kunde bära henne längre. Hennes ögon såg suddigt, händerna svettades, hjärtat dunkade hårdare än hon trodde att hjärtan kunde dunka. Rösten darrade, hon stammade och orden fastnade på tungan. Kanske protesterade hennes kropp fysiskt mot beslutet att avsluta det vackraste som någonsin påbörjats. Tårarna forsade ner från kinderna, det verkade inte finnas något slut på dem. När orden väl kom ut lät de inte alls som hon hade föreställt sig, det var mycket enklare inombords. Hon tog ett djupt andetag och försökte prata mellan tårarna.

”Allt är mitt fel för jag har älskat dig för mycket hela tiden, men jag är så himla trött. Jag älskar dig mer än livet självt, jag älskar dig så att jag går sönder. Du är det bästa som någonsin hänt mig men vår kärlek räcker inte riktigt till längre. Jag känner att det är något som fattas, något som försvunnit den senaste tiden. Jag vet inte vad det är.” Det fanns ingenting han kunde säga som inte redan var sagt eller som hon inte redan tänkt. Han stirrade med blanka, ändå tomma ögon och hon kunde tänka honom framför sig, hur han fingrade på telefonsladden, kramade en kopp så hårt att den hade kunnat gå sönder. Rösten var bräcklig:

”Jag älskar dig, det vet du att jag gör… Jag har alltid så roligt med dig, du betyder allt. Jag vet att jag inte är så bra på att visa det alltid, men snälla. Lämna mig inte. Jag tror inte att jag klarar mig utan dig. Förstår du inte. Himlen kan vara hur blå som helst men sådant spelar ingen roll om jag inte är med dig. Utan dig är allt slöseri med tid. Vi kan inte bara ta slut, inte bara sådär.”

”Jag älskar dig men jag står inte ut just nu. Förlåt.”

Och allt som tidigare varit oförstörbart blottades nu i lysrörsljus.

Del tio.

Och det gick dagar. Dagar som blev till veckor. Svarta veckor, veckor i koma. Ljusår. Dagar med apati och dagar som brusade av ilska, omotiverade skrik som inte ledde någon vart. Dagar med kedjerökning och avskavt nagellack.

Och ibland kunde hon bara plötsligt känna hans lukt. Hon kunde rycka till, titta sig omkring, men så var han inte där. Och hon undrade om det verkligen var en riktig doft som nått hennes luktsinne eller om det bara var hennes hjärta som dragit en djup suck för att hans lukt fortfarande satt kvar i hennes hud och för att hon aldrig tycktes glömma hur han såg ut när han vaknade efter för lite sömn och för mycket vin. Hur morgonsolen förstärkte färgerna.

Hon hittade en skrynklig lapp. Den verkade ha legat i hennes väska i århundraden, den var nött och missfärgad. Handstilen var skakis, bokstäverna ojämna: ”Vinter. Du är vinter. En riktigt lång, isande, omskakande vindpust. Så känns du i mig. (Jag älskar vintern)”. Hon blev tvungen att sätta sig ner och titta upp i taket, ta sig för pannan och tänka på något annat för att inte tårar skulle tränga fram under ögonlocken. Det gjorde de ändå. Och i samma stund fast sju mil bort studerade han sitt ansikte i spegeln. Där var han, som formad av hennes ord och varma händer. Han tänkte att hans hud måste vara oförstörbar efter alla gånger hon rört vid honom.

Hennes hjärta kändes tomt och tungt på samma gång. Det var som att det ville andas men inte kunde få luft. Hon kunde inte heller få luft, hon låg i en hög på golvet och darrade med våta kinder och undrade hur något som egentligen var så bra kunde göra så förbannat ont. Hon stod inte ut med tanken på att vara utan honom men hon orkade inte längre med det som var så bräckligt. De var så sköra, som såpbubblor. Hon undrade vad som hade hänt med de kvällarna de satt i hans kök och drack kaffe och bara drunknade i varandra utan att säga ett enda ord, kvällarna då hon inte ens vågade se på honom för att hon var rädd att han då skulle kunna läsa hennes tankar. Vad hände med tidlösheten?

Plötslig rastlöshet drabbade henne, för hon insåg att han varit en så stor del av henne så länge att hon inte mindes hur hon var innan hon träffade honom. Hon mindes inte vad hon brukade göra, vad hon brukade prata om, vilka skivor hon brukade lyssna på. Hon mindes inte hur man gjorde när man var utan honom. Hon stirrade på telefonen, lyfte upp den och slog en siffra men la på igen. Han gick promenader, undvek att lyssna på musik för att undvika att bli påmind om henne. Det var lönlöst.

Pudersnö utanför fönstret och han satt inne och försökte glömma hennes portkod. Fingrade på tangentbordet och tryckte fram och tillbaka på sudda. ”Jag älskar dig, det är dig jag tänker på när jag sitter på bussen på väg hem. Det är dig jag tänker på om det regnar, eller om det är soligt, blåsigt, snöigt. När telefonen ringer hoppas jag att det ska vara du, det är din hand jag vill hålla, det är din kropp som får mig att skaka. Dina läppar. Jag älskar hela dig. Jag tycker att du är helt fantastisk. Och jag är fortfarande kär i dig.” Han stängde snabbt av datorn och gick och la sig istället. Tusentals oskickade mail i hans utkorg och i hans hjärna – hundra miljoner kärlekslåtar han hade velat tillägna henne.

Det var alldeles uppenbart att hennes hjärta – nej, hela hennes kropp – längtade tillbaka till hans armar och det varma hjärtat under revbenen. Men hjärnan sjöng en annan melodi, och varenda cell i henne försökte övertyga henne om att hon fattat rätt beslut. Att sorgen skulle lägga sig med tiden och att nätterna skulle bli ljusare, att det skulle finnas andra famnar och andra pojkrum. Fast hon trodde inte att det skulle finnas andra famnar för henne. Hon möblerade om på sitt rum, rensade garderober och lådor under sängen, sms och lappar och böcker, allt som påminde om honom blev hon tvungen att gömma för att kunna glömma. Hon fick ta ner sina persienner för de påminde henne om ränderna som sommarsolen brukade kasta på hennes golv när det varit täckt av deras kläder. Nu var golvet kalt. Hon fick köpa nya sängkläder för att inte örngotten skulle ha kvar något hårstrå i sig som var från honom. Hon försökte hålla sig sysselsatt med inredning och nya intressen, hon testade simning och knyppling och yoga tills hon en kväll satt och stirrade ner på sina händer och hon till slut insåg att hon skulle behöva byta kropp för att över huvud taget inte förknippa sina olika kroppsdelar med honom. Och så gick det ännu fler telefonsamtal som aldrig blev ringda.

fortsättning följer

vi föll hårt hårdare ändå jag tänker på dig ibland då och då snärjer jag in mig och undrar att kanske ändå om vi försökte men då kommer den, verkligheten, påminner en och rycker tillbaks en högre än molnen.

foto: papertissue

Del tre.
De möttes på centralstationen en natt i Sveriges tredje största stad. Han var vimmelkantig, av vin men kanske också av längtan. Det blåste den vintern, tjugonde november, han blev tvungen att ta hennes hand för att hon inte skulle blåsa iväg tillsammans med löven och skräpet på marken. Hans hand var varmare än hon trodde att händer kunde vara. Hennes hjärta dunkade så hårt att hon var rädd att han skulle höra hennes hjärtslag men han hörde ingenting, han koncentrerade sig på att gå så rakt som möjligt för hennes kropp så nära gjorde honom alldeles yr. Och han höll hennes hand så hårt, som om han verkligen menade det, som om han inte tänkte släppa henne någonsin. För att hon faktiskt var hans och ingen annans. Den natten var deras armar och ben och tungor och hjärtan i en hög på sängen på riktigt och det var tilltrasslade sängkläder och toviga lockar och när hon såg in i hans djupblå ögon fann hon ändå himlen.

Del fyra.
”Jag älskar dig”
”Vad sa du?”
”Jag vet inte. Men eftersom det bara far ur mig måste jag väl mena det.”

Del fem.
Hon såg på honom när han sov sådär med munnen lätt öppen igen som han brukade göra. Hon kunde inte förstå hur de vackra läpparna kunde älska henne, hon kunde inte förstå hur de händerna kunde längta efter henne. Hon älskade honom i morgonljuset, hon vaknade alltid flera timmar innan honom och såg på honom medan solen sakta reste sig över staden och fler och fler bilar började susa förbi på gatan tre våningar ner. Han var som morgonen om sommaren. Lös så mycket att det nästan gjorde ont i ögonen att se på honom. Han var så innerligt ärlig och liten och fin när han sov.

Hans huvud på hennes axel i bussen. Hans hand i hennes på grusvägen i regnet i natten. Hans kropp mot hennes så nära att de klibbade ihop. Hur skulle hon kunna berätta för honom att hon fick rysningar längs ryggraden så fort hon hörde hans namn? Hur skulle hon kunna berätta att tanken på honom gjorde hennes kropp feberyr? Hur skulle hon kunna berätta för honom, att om han tog på sig skorna och gick ut genom dörren skulle han ta hela hennes inre med sig? Han skulle aldrig kunna förstå att han var som syre för hennes sköra lungor. Och deras tungor var som två kugghjul i varandra.

”Du är det bästa jag vet, jag skulle göra vad som helst för dig” – men ändå, en tveksamhet i hans röst, som letade han efter något större för att få henne att förstå att hon var allt han någonsin väntat på.

Deras kärlek var som våren och blommor i grönt gräs, varje dag älskade de varandra villkorslöst och mer än vad de gjort dagen innan. Och när han drog fingrarna över hennes läppar och försiktigt strök bort hennes lugg från ansiktet kunde hon spegla sig i hans ögon och se vem hon var. Det var som om de hade funnit varandra när hon behövde honom som mest, han hade plockat upp henne från marken och kysst bort all tveksamhet som funnits i hennes kropp. Och när hon än en gång satt på tåget hem och hon sakta lämnade honom och den stora staden bakom sig och det var så mörkt att hon kunde se sin spegelbild i fönsterrutan längtade hon redan tillbaka till hans armar som var så mycket bättre än ett lila, hårt säte på ett tåg.

Det spelade ingen roll om hon bara fick sova i fyra timmar eller i en hörna utan täcke eller glömma att äta frukost och ha huvudvärk hela nästa dag som hon tvingades spendera i skolan, för hon ville ändå att han skulle vara där när hon vaknade. Hon ville se hans ansikte och bli påmind om att han var hennes och hon var hans. Hon ville säga hejdå till honom innan hon gick även om hon visste att om han svarade så pratade han i sömnen och skulle inte minnas det när han vaknade. Hon ville att han skulle vara där när hon somnade. Och hon visste att tusen andra hade känt det hon kände och tänkt det han tänkt. Men att vara med honom var som att stå på en bergstopp och blicka ut över en upplyst stad. Men han var så mycket mer än någon som höll hennes hand om natten när hon var ur balans. Deras kärlek var som en bekräftelse på att hon var vid liv.

Och kanske sökte de sig till busskuren en dag när det regnade. Till parken för att sitta i gräset när det var sol och han kunde räkna alla leverfläckar på hennes bleka hud. Och hon kunde dra honom närmare sig och känna hans ryggrad när det blev svårt att andas. Men när hon låg på hans bröstkorg och hade läpparna mot hans hals och räknade hans pulsslag kunde regnet få smattra mot fönsterrutorna. Hans händer var så varma på hennes hud.

foto: papertissue

Del sex.
Han kröp närmare, la sig ovan på henne och viskade:
”Känner du?”
”Vadå?”
”Våra bröstkorgar är synkroniserade”
”Åh”, sa hon och så låg de tysta en stund och lyssnade på det svaga ljudet av när han automatiskt andades ut när hon andades in och tvärt om.

De räknade allt som gick att räkna då. Fräknar, blåmärken. Andetag. Hur många av hans svarta korta hårstrån som hade fastnat på hennes kuddar. Han sa: vet du om hur bra du är. Du är bäst, du är den finaste flickvännen man kan ha. Hon sa: jag älskar hela dig. Så kysste hon honom och han la handen runt hennes nacke som han visste att hon älskade. Och hon tänkte: de andra måste tänka – om detta vore en film skulle hon ha huvudrollen.

Del sju.
Deras kärlek var så intensiv att hon ibland bara fick svårt att andas. Hon älskade honom, hon älskade älskade honom, så mycket att det ibland värkte i kroppen på henne. Hon ville vara nära honom alltid, bära hans doft i hennes kläder, kyssa hans nacke. Ville att hans fingrar skulle bränna på hennes hud, hennes hals, hennes höftben, och hans läppar. Hans läppar. Hans nyckelben. Hennes hjärta hade aldrig slagit med sådan kraft. Hennes liv hade aldrig haft ett så brett färgspektrum, hennes läppar hade aldrig längtat efter någon så som de kunde längta efter honom.

Men alla förhållanden blir tillslut vardag (VARFÖR?) och så blev det även för dem. Hon glömde hur gatlyktan utanför hans fönster brukade kasta skuggor efter dem i rummet. Hon drog upp knäna mot hakan och kramade om hela sig själv som för att fånga hans doft som fortfarande satt kvar i hennes hud efter att han åkt för fyra dagar sedan, fyra dagar, ett ljusår. Ibland när de sågs kunde hon helt enkelt inte känna värmen från hans hand även om de pressade ihop deras handflator hårt som så många gånger förut. Ibland bankade inte hennes hjärta fortare och hårdare när hon sprang upp för de sextiofyra trappstegen som ledde till hans lägenhet – ja, ibland sprang hon inte ens. Hon funderade i stillsam panik om hennes numera behärskade iver betydde att hon kanske höll på att sluta älska honom men så var det inte. För hon visste inte hur man inte älskade honom, det fanns inte i hennes begreppsvärld för det kändes som att hon älskat honom hela sitt liv. Och dessutom var de två som papper och penna – helt meningslösa utan varandra.

Det fanns nätter hon inte kunde andas utan honom. Dessa nätter var hon livrädd för att han skulle lämna henne för hon var inte säker på om hennes kropp skulle veta hur den skulle bete sig om han inte var i närheten. Hon var inte säker på att hennes ben skulle fungera. Hon visste inte om hennes blod skulle fortsätta cirkulera eller om hon ens skulle kunna stå upp utan att falla ihop till en hög. Hon vågade inte testa så hon låg kvar på sängen, funderade på hur man vet när kärlek tar slut och hur man gör för att förstå.