förra året gjorde jag ett tappert försök med en julkalender, men det gick sådär. i år ska jag skärpa mig och göra det på riktigt - så här kommer första delen en dag försenad. en ny del varje advent fram till jul. novellen skrev jag som mitt projektarbete i trean. jag hoppas att lite hopplös romantik kan hjälpa till att lysa upp era söndagskvällar framöver.
VÅRA BRÖSTKORGAR VAR SYNKRONISERADE
- en kärlekssaga
Del ett.
Det var en gång en flicka och en pojke. Flickan tyckte om att romantisera saker, hon ville att alla scener ur hennes liv skulle spelas med bakgrundsmusik, hon brydde sig om små detaljer, hon räknade allt och kom nästan ihåg allt som hände, vare sig det var av värde eller inte. Hon var uppvuxen i en liten by med smala trottoarer som inte var stora, kombinerade cykel- och gångbanor och där inga cyklister ilsket plingade på en om man råkade gå på fel halva (han bodde i en sådan stad, med ilskna cyklister). Pojken hade svart hår och försökte alltid dölja sitt sköra inre med kepsar, skämt och alldeles för många cigaretter, men egentligen tyckte han precis som hon att det var skönt att hålla om en kall hand i något som stundtals kändes som ett oändligt mörker. Han skulle komma att upptäcka att hennes läppar smakade vanilj. Hon skulle snart inse att hans kyssar var bättre än alla fjärilar i magen och vilken solskensdag som helst. De sökte väl inte kärleken, de hade kanske till och med slutat tro. Men så var det var en fest som alla andra, en varm kväll i sena maj. De satt på taket för att röka var sin cigarett (efter ett par glas vin följde hon ofta med sina vänner ut för att röka och kanske tog hon ett par bloss själv också, som för att övertala sig själv om att hon trots allt inte var en rökare och att hon bara blev yr och fick ont i halsen) och himlen var så svart och full av lysande stjärnor att hon aldrig sett något liknande förut. Plötsligt var hans hand runt hennes nacke och de kysste varandra så på riktigt att hon nästan blev vimmelkantig - hans tunga - och i sekunden då de öppnade sina ögon såg de ett dubbelt stjärnfall, eller var det vinet, och hon tänkte att det här händer inte. Ett stjärnfall på ett hustak och hans vackra händer som visste hur man skulle röra vid hud. Och där började en svindlande kärlekssaga.
Del två.
Hon ville snart att varenda centimeter av hennes kropp skulle tillhöra honom och vara till hans förfogande och hon skulle hemskt gärna vilja våga kalla honom för sin. Men än var det långt dit, flera hundra kilometer och flera tusen tågresor men hon förstörde mer än gärna en hel natts god sömn för att åka tåg och sedan komma hem till honom och somna, och vakna och somna. Vakna av att han snarkade och tog allt täcke men hon fick åtminstone vara nära honom och vakna upp bredvid honom, och en natts god sömn kunde hon lika gärna få när hon blev gammal och fick tid med sådant som att sova. Vad hon inte visste var att han också önskade att hon var bara hans, men han var lite rädd och visste inte riktigt hur man gjorde när man lät någon komma så nära. Även om de någon gång hade hållit varandras händer glömde hon ofta bort hur det kändes, det var oftast när de druckit lite mycket vin och inte längre vad rädda för kärlek, men hon var alldeles säker på att deras händer även utan vin skulle passa perfekt i varandras, att det skulle vara som två omaka pusselbitar som man trycker ihop och som fastnar i varandra och sitter ihop tills någon drar isär dem. Just så hoppades hon att det skulle vara. Och hon ville se honom röra sig några centimeter när han låg på hennes mage, hon andades försiktigt medan hon gick vilse i hans svarta hår och han försiktigt fingrade på hennes kjolkant. Hon undrade hur han kunde våga ligga så nära hennes hjärta men inte våga hålla hennes hand.
Allt hon egentligen ville var bara att andas i hans nacke medan han höll hennes hand och allt hon egentligen ville låg framför henne på hennes mage. Hon ville att han skulle fastna i hennes lockar, fastna och vara så nära att deras utandningsluft blandades och klibbade fast på varandras hud. Hon började darra av hans blotta existens. Hon ville så hemskt mycket, hon ville att de skulle vara ett svart-vitt fotografi, hon ville att allt skulle vara perfekt så att hon inte skulle behöva vara borta när han vaknade på morgonen dagen efter bara för att hon inte visste något om hur man tog farväl och för att hon inte visste hur hon annars skulle kunna säga hejdå. Men nästa gång hon kom tillbaka till den stora staden med breda kombinerade trottoarer tog pojken med det lite för svarta håret hennes hand försiktigt för att inse att de passade perfekt i varandra och de gick hem till honom, hand i hand, i tystnad men inom henne sjöngs den vackraste av alla sånger. Det kändes som på film och hon nöp sig i armen för att känna om det verkligen var på riktigt och hon insåg snabbt att hon var mer på riktigt än hon varit på flera hundra år. Alla nätter under ett delat täcke och alla kroppsdelar hopflätade och alla sena eftermiddagar i sängen nära, nära med rödsprängda ögon tätt ihop och händer som försiktigt, trevande utforskat varenda vrå av den varma huden. Hon kunde inte få nog. Alla tillfällen med honom ville hon lägga i en påse och spara i frysen och ta fram igen och igen och ha kvar dem för alltid. Hon ville vara med honom för all tid.
Men allting var inte enkelt. Hon visste ingenting om hjärtan som inte bär och läppar som darrar och ögon som brister. Och trots den fantastiska, hoppfulla, fina, oräkneliga kärleken de hade var de ändå fortfarande rädda, för vadå?, och det fanns stunder då hon helst av allt hade velat hoppa ut genom hans fönster. Hon trodde att det skulle vara enkelt att älska men det var det inte. Det var inte enkelt att älska honom. Hon ville bara känna hans armar om henne, hon ville ligga så nära med huvudena tätt så att de nästan kunde läsa varandras tankar, hon ville vara instängd i hans rum varje dag och glömma att det fanns en morgondag. Det skulle aldrig finnas någon morgondag. Det skulle bara finnas de två, de skulle göra det enkelt att älska. Varje dag. Det ville de båda men ingen av dem vågade säga orden högt.
(foto: papertissue)
Hon andades och drog in hans doft, vilade sitt huvud mot hans bröst och tryckte in sig i den lilla vrån vid armhålan mellan kroppen och armen. Det gjorde ingenting om månen gick ner och solen upp, det var ändå tidlöst i hans rum och hon visste att hon skulle somna leende av en kyss som fortfarande skulle bränna på hennes läppar ända in i gryningen. Och hon vaknade 04:45, kall igen, och vände sig och såg honom sova med munnen lätt öppen. Hon kröp närmare honom och hans tonårsrygg, drog försiktigt åt sig lite täcke och la sitt huvud mot hans axel och han vaknade till och viskade kom hit och drog henne åt sig och värmde henne tills hon slutat skaka. Och hon tänkte: det här händer inte. Jag måste drömma. Men de somnade igen och vaknade igen och hon förstod att det inte var en dröm, att allt var på riktigt, och hon räknade ut att de bara sovit tre timmar och tjugofem minuter, men hon vågade stanna den dagen trots att hon fortfarande var hemskt blyg i hans sällskap. Hon var för full av kärlek, för det måste väl varit kärlek, för att lämna honom naken i den tidiga morgonen. Och sedan tillbringade de dagen med att se på betydelselösa filmer och dricka för starkt kaffe och hon, hon tjuvkikade på honom när han satt i fönstret och rökte en röd Prince och blåste ut ett moln genom munnen. När filmen var slut och eftertexterna rullade och musik spelades kröp han försiktigt över henne och gjorde hjärtan med tungspetsen på hennes kropp och händer spändes och lakan vreds och eftertexterna slutade rulla men deras läppar fortsatte att fuktas. Den sena eftermiddagssolen lyste in genom persiennerna och bildade ränder på allt i hela rummet och de glömde bort att äta, för tagna av varandra, de levde på luft och saliv, fast vid varandra. Och när hon samlat tillräckligt med mod till sig vågade hon viska tack och han förstod inte men han kysste henne igen och förundrades över hur vacker hon var när hon log. Och alla vardagliga sorger hade flytt till en annan planet och en annan verklighet som de inte var en del av.
Och en sen natt när det gått flera hundra kilometer och flera tusen miljoner tågresor till skulle han våga fråga om hon ville bli hans. Det hade krävt att han samlade på sig flera kilo mod, men han frågade till slut och hon dog minst sju gånger under de få sekunderna han uttalade de övade orden. Dog så som hon ofta gjorde i hans närvaro, det här var som om hon föll från ett flera våningar högt hus. Och när hon tagit sig för pannan, borstat av sig smutsen från fallet och försökt dölja leendet i hennes röst sa hon ja och sen var hon och han dem, nästan som ett och samma.
fortsättning följer.
