igår var jag som sagt på krönike-workshop på lundagård. det var
patrik lundberg som höll i det, tidigare redaktionsmedlem på lundagård och numera webbredaktör och krönikör på helsingborgs dagblad. jag tyckte det var en så himla bra workshop och blev väldigt inspirerad av patrik, så jag googlade såklart honom när jag kom hem. hittade
den här krönikan som han skrev när hultsfred lades ner och fick gåshud när jag läste den. inte bara för mina egna minnen från hultsfred, utan också för att patrik är en helt enastående krönikör.
"
Året var 2003. Den massiva högen var strategiskt placerad vid ett krön efter en bäck som mynnade ut i sjön Hulingen. Frallan halkade till på en lerfläck och drattade i marken.
"Han krossade bajset med handen!" skrek en av de tre grabbarna som satt uppradade i brassestolar strax bredvid avföringen.
Frallan torkade av sörjan i gräset och fortsatte dricka, medan snacket drog igång. Var det bajsmannen som planterat högen? Bajsmannen – den mest klassiska av alla sägner kring Hultsfredsfestivalen. Myten säger att han gömde sig i Bajamajor för att dyka upp och kasta avföring på folk.
Frallan tackar nog högre makter att händelsen ägde rum långt innan Youtube och Facebook uppfanns.
Året innan ljög jag för att inte bli ihjälslagen av mina punkkamrater. Jag hade missat The Distillers spelning i Teaterladan. Vad kunde vara viktigare än att se Rancid-sångaren Tim Armstrongs fru Brody uppträda live?
"Jag tog kokain", sa jag för att verka cool, trots att jag i själva verket satt i ett träsk, drack rosa saft och raggade på en ung tjej från Staffanstorp. Då fick jag stryk för det i stället.
Min all time high på Hultsfred är Håkan Hellströms spelning på Hawaiiscenen 2005. Håkan framförde Brännö Serenad som om det vore den sista natten på jorden. Mitt i folkmassan stod jag och min ex-flickvän, tillika mitt livs största kärlek.
"Jag blir hellre ensam, än lycklig med nån annan", sjöng Håkan. Hon mötte min blick, mina ögon blev blanka.
Som journalist har jag drillats till att alltid hitta en vinkel. Att alltid finna fokus. Att alltid skriva om det mest essentiella. Med Hultsfred går det inte.
Hultsfred innefattar allt: magiska spelningar, möten, gemenskap, fylla, kärlek och fler moderna myter än på ljugarbänkarna vid Hamntorget i Helsingborg.
För mig var festivalen som en uppväxt i ett parallellt universum. Min första Hultsfredsfestival stod jag längst fram på alla spelningar, full som ett ägg. På nätterna ramlade jag runt bland tälten, skränade Ramonesdängor och klottrade slagord med mitt eget näsblod.
De sista åren stod jag nykter längst bak och kommenterade kompgitarristernas måttliga tighthet. På kvällarna låg jag i tältet och försökte sova och förbannade mig över tonåringarna som festade som om det inte fanns någon morgondag.
I dag fäller jag en osynlig tår för de tonåringar som aldrig kommer få uppleva "Hultan".
Men som Ben Fong Torres en gång skrev i The Rolling Stone:
"Whenever someone says rock 'n' roll is dead, and let's a little bit of himself die, another one comes along and the spirit in the beats maintain.""
