INTERNATIONELLA ÄTSTÖRNINGSDAGEN.

 
 
Idag är det Internationella ätstörningsdagen (World Eating Disorders Action Day). Ätstörningar är allvarliga psykiska sjukdomar som behöver tas på allvar, och är en av de psykiska sjukdomar som har högst dödlighet. Det finns flera olika typer av ätstörningsdiagnoser och den diagnosen som flest tänker på när de hör ätstörningar, anorexi, är den minst vanliga. De allra flesta som har en ätstörning är normalviktiga och det syns inte utanpå vem som är sjuk eller frisk.
 
I många fall kan det vara avgörande för sjukdomsförloppet hur tidigt en får hjälp eller vård. Genom att uppmärksamma ätstörningar kan vi få fler att våga söka hjälp i tid och därmed förkorta sjukdomsperioden. En ätstörning kan drabba vem som helst, ditt barn, din mormor, din bror, din kollega, din chef eller dig själv och jag tror att de allra flesta känner till någon som har ett komplicerat förhållande till mat och att äta. Ofta ligger en dålig självkänsla i botten. Jag fick hjälp tidigt av skola och sjukvård, vilket var helt avgörande för mig att omgivningen gick in och knackade på mina murar och att jag var mottaglig för hjälpen just då.
 
Om du tror att någon kan vara drabbad av en ätstörning, prata med personen och berätta att du är orolig eftersom du ser att hen mår dåligt. Kommentera inte mat eller vikt utan fokusera på känslor och mående. Det värsta du kan göra är att göra ingenting alls, eftersom ett osynliggörande indirekt är ett accepterande eller godkännande. Var jobbig. Fråga igen. Det finns hjälp att få, och alla förtjänar att vara fria.
 
Här är en intressant debattartikel om att så många som 200 000 personer i Sverige någon gång drabbats av en ätstörning, och hur viktigt det är att söka och få hjälp.

8 MARS.

 
Idag är det Internationella kvinnodagen. Jag önskar att alla ägnar den här dagen till att tänka lite på vår historia och några av de saker vi idag tar för givna, och fundera över vad det egentligen innebär att kvinnor begränsas politiskt, medialt, kroppsligt, på arbetsplatser och i relationer dagligen på grund av rädsla för hot, våld och trakasserier.
 
Många av de rättigheter vi har idag, har vi för att kvinnor organiserat sig, kämpat och krävt våra rättigheter. Rösträtt för kvinnor är ett exempel. 1909 valde politikerna (män såklart) att ge alla män rösträtt, innan ens en enda kvinna fick lov att rösta. Eftersom männens rösträtt ansågs vara viktigare skulle det dröja ytterligare tio år innan alla kvinnor fick rösträtt, och det låg många års kämpande bakom beslutet. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPRP) hade 17.000 medlemmar år 1917 och kämpade i 19 år(!) innan de nådde sitt mål. Föreningen var en av de starkaste aktörerna i rösträttsfrågan - inte politikerna. Det är hundra år sedan i år. 
 
Idag tar vi rösträtten, aborträtten, särbeskattning och rätten att få utbilda sig för givet, men många accepterar till exempel att män fortfarande tjänar mer än kvinnor för samma arbete, att det inte finns kvinnor på särskilt många poster i styrelser, att kvinnor utsätts för trakasserier eller behöver känna sig rädda när de är ute och joggar. Många tycker inte heller att det är ett problem att det finns få kvinnliga programledare på bästa sändningstid och andra tycker att det är äckligt med kvinnor som har hår på kroppen. Därför tänker jag demonstrera idag. För det verkar ju som att det krävs att kvinnor går samman och organiserar sig för att kunna skapa politisk förändring för kvinnor. Vi måste kämpa för något som egentligen borde vara en självklarhet; att alla ska få se ut precis som de vill, bli kära i vem de vill, få lika möjligheter att göra karriär eller att slippa bli utsatta för våld, hot eller trakasserier.
 
Jag tänker på feminism och jämställdhet varje dag, i allt jag ser och hör. Jag önskar att fler gjorde samma sak. Jag önskar att folk skulle våga kalla sig feminister. Jag önskar att folk kunde ägna bara fem minuter åt att läsa på om feministisk teori istället för att tänka på den bild som målats upp av feminism i media. Jag önskar att alla skulle förstå att ALLA människor tjänar på ett jämställt samhälle. 
 
Och kom ihåg att neutralitet leder till osynliggörande och legitimering. Säg ifrån och våga ta ställning. Vi håller varandras händer när det blåser.

UNGA KVINNOR UTAN BARN MEST STRESSADE.

 
Fackförbundet Jusek har gjort en undersökning som visar att unga kvinnor under 34 år utan barn är den grupp som är mest stressade. Det beror delvis på att de (VI) får sämre utlopp för kreativitet i tidigt arbetslivet, och att få vara kreativ är viktigt för att må bra på jobbet. Tidigare har en trott att den negativa stressen slår till först när unga kvinnor får barn och kommer tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten, men så är det alltså inte.  Män i samma åldersgrupp är de som är minst stressade.
 
Skillnaderna mellan män och kvinnor i den här frågan kan leda till såväl löneskillnader som ohälsa och olika möjligheter till karriär.
 
Jag umgås ju nästan uteslutande med unga kvinnor utan barn och ni som läser den här bloggen skulle jag också gissa att majoriteten av er tillhör den gruppen, och nästan alla jag känner har någon gång upplevt negativa konsekvenser av stress, ibland riktigt allvarliga konsekvenser. Jag blir så himla ledsen av tanken på att det är så. Jag läste t.ex. att ha svårt att somna på grund av tankar på jobb är ett mycket tydligt tecken på stress som en ska ta på största allvar och ta upp med sin chef. Fan alltså. De här jävla strukturerna som begränsar oss och som ibland får en att känna sig som en slav i sin egen kropp bara för att en råkat bli just kvinna.

dagens tips

 
förra veckan lyssnade jag på P3 dokumentär om branden på sankt sigfrids sjukhus. det handlar om en brand som uppstår inne på en låst, rättspsykiatrisk avdelning i växjö, där unga tjejer med ätstörningar och självskadebeteende vårdas tillsammans med dömda kriminella eftersom det bedöms att tjejerna inte kan tas om hand av den vanliga psykiatrin. jag vet inte hur mycket ni känner till om det här, men jag har mött och känner flera som arbetar hårt för att stoppa vårdenheterna från att fortsätta skicka patienter med ätstörningar och/eller självskadebeteende till rättspsyk. har en inte blivit dömd för något brott ska en inte skickas till rättspsyk, så enkelt är det. ändå görs det fortfarande, trots att till exempel region skåne lovat att sluta göra det. det är landstingens förbannade skyldighet att utbilda personal och lägga resurser på att kunna ta hand om de självskadande patienterna på de rätta vårdenheterna och inte skicka iväg dem till inrättningar av fängelsekaraktär. det här gör mig så upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
 
dokumentären handlar om branden som uppstod till följd av att en person, som tidigare var dömd för mordbrand, startade en brand inne på rättspsyk och på grund av bristande brandsäkerhetsrutiner dog två unga kvinnor i branden, varav en var en 16-årig tjej som var på rättspsyk på grund av sitt självskadebeteende. jag grät när jag lyssnade på programmet och blev väldigt berörd, trots att jag kände till det sedan tidigare (läs t.ex. slutstation rättspsyk). jag känner väldigt starkt för det här, den sjuka värld vi lever i där pengar är det som avgör och spelar roll istället för behov och rättighet att få den vård en behöver. att antalet platser inom vården bestäms utifrån storleken på en lokal och inte utifrån hur många som står i kö i väntan på att få vård. det är ju i grunden en politisk fråga och det gör mig så förbannad. jag känner så väldigt starkt att jag måste göra någonting.
 
lyssna på dokumentären här.

kom, låt oss skriva nästa kapitel i vår historia.

hjärtat. det är inte ditt fel att vi lever i en fucked up värld. det är inte ditt fel att du känner skam eller tar på dig skuld för saker som egentligen inte har med dig att göra. det är inte ditt fel att det ibland är svårt att säga nej. det är inte ditt fel att vi lever i en värld som tillåter andra människor att behandla dig hur fan dom vill, som tar sig rättigheter dom inte har och behandlar dig orättvist bara för att du är tjej. det är inte ditt fel. det är inte ditt fel att du känner dig tjock, att du känner att du inte kan ha på dig vad du vill eller att du känner att du måste träna för att vara värd att äta saker. det är inte ditt fel att andra inte lyssnar eller ser. det är inte ditt fel att du måste skrika för att bli hörd. det är inte ditt fel att du inte orkar vara stark eller slåss för saker som borde vara självklara. det är inte ditt fel. det är den här världen, det här samhället som gör det så fruktansvärt jobbigt att bara finnas till som människa ibland. som gör att få saker känns lätta och självklara och som gör att en måste skrika högt, orka slåss och alltid stå upp för sig själv om en ska klara sig i den här sjuka världen. det är inte konstigt att en inte alltid orkar kämpa och bara känner för att ge upp ibland. det är inte ditt fel.

det har varit ett krig.

som ni vet har jag precis skrivit en c-uppsats. förra veckan blev den godkänd och publicerad på nätet. jag är så himla stolt över den och min egen insats under arbetet med uppsatsen. jag har skrivit om föräldrars upplevelser av att ha ett barn med ätstörningar och analyserat det utifrån en teori om att personer intar olika roller och anpassar sig utifrån vilka förväntningar en har på sig som person. om ni har lust att läsa den kan ni göra det här.
 

om ätstörning utan närmare specifikation.

när jag för två dagar sedan skrev ett inlägg om ortorexi var det någon som kommenterade och ville ha mer information om ätstörningsdiagnosen ätstörning UNS (utan närmare specifikation). och eftersom er önskan är min lag kommer här ett inlägg om just det! kom ihåg bara att jag inte är någon professionell expert inom detta område. jag har mycket kunskap som jag fått genom min egen erfarenhet, av att jobba ideellt med de här frågorna och av att jag läst väldigt mycket böcker i området. men jag vill ändå påminna om att jag inte arbetar professionell med det här.
 
ätstörningar är en psykisk sjukdom. enligt det diagnossystem som används i sverige idag (som är på väg att uppdateras) finns det tre ätstörningsdiagnoser: anorexi, bulimi och ätstörning UNS. grovt räknat brukar en säga att ca 100 000 personer i sverige idag har en ätstörningsdiagnos, men att det med stor sannolikhet är många fler drabbade eftersom mörkertalet är stort och eftersom många aldrig söker hjälp. av alla drabbade är ca 10-15% män, men även här är mörkertalet stort. av de som är drabbade av ätstörningar är det endast ca 6% som har anorexi, 24% har bulimi och resterande 70% har ätstörning UNS. 
 
inom diagnosen ätstörning UNS ryms de personer där det är svårt att avgöra exakt vilken ätstörning det handlar om. kriterierna för att diagnostiseras med anorexi eller bulimi är väldigt strikta och lämnar inte mycket utrymme för variation. i verkligheten pendlar väldigt många mellan de olika diagnoserna, därför är det ibland svårt att specificera vilken ätstörning det handlar om. symtomen hos en person som fått ätstörning UNS kan likna de bulimiska eller de anorektiska, beroende på vilken sjukdomsbild ätstörningen liknar, och precis som vid de andra diagnoserna har personer med UNS problem med sitt ätande och är ständigt upptagna med tankar på mat och vikt. självbilden är starkt beroende av det egna utseendet och det är ofta mycket stark ångest kopplad till mat och vikt. ätstörning UNS ger medicinska och psykiatriska komplikationer och medför ett stort personligt lidande. ibland kan också ätstörning UNS bli en inkörsport till anorexi eller bulimi, och därför är det väldigt viktigt att ta problemen på allvar och tidigt söka hjälp för att vända den onda cirkeln. i dagsläget ryms hetsätningsstörning och ortorexi inom ätstörning UNS, men diagnossystemet är just nu under förändring.
 
de allra flesta vet inte om att diagnosen ätstörning UNS överhuvudtaget finns, och trots att anorexi är den minst vanliga ätstörningen är det ofta just anorexi som de flesta tänker på när de tänker på ätstörningar. anorexi är en väldigt gammal diagnos, den har funnits enda sedan 1800-talet och det kan vara en förklaring. en annan trolig förklaring är att anorexi är mest iögonfallande. majoriteten av alla som drabbas av ätstörningar är nämligen normalviktiga, och därför syns det inte på utsidan att de är drabbade. där sticker anorexi ut ur mängden eftersom svälten ofta gjort att personen ser utmärglad ut. antagligen är det därför som media t.ex. gärna rapporterar om kändisar med anorexi eftersom det är så tydligt, medan en person med bulimi och UNS i hemlighet kan gå runt och bära på sina problem i åratal utan att någon märker att de är sjuka eftersom det inte syns lika tydligt utanpå. att upptäcka någon med ortorexi är antaligen också väldigt svårt, då just detta "sunda" beteende är väldigt sanktionerat av samhället och är något som lyfts upp som bra och hälsosamt. det är viktigt att komma ihåg att ätstörningar är psykiska sjukdomar. ibland får de fysiska eller medicinska konsekvenser, men det är en sjukdom som sitter på insidan och har inte något att göra med hur en person ser ut till kroppsformen.
 
jag har själv haft UNS när jag gick på högstadiet och upplevde det som väldigt komplext att det inte så tydligt syntes på min utsida när jag hade ett krig som pågick inbords. precis som många andra upplevde jag att jag inte förtjänade någon hjälp eftersom det fanns andra som "hade det värre", men alla ätstörningar är lika viktiga att behandla och ska aldrig nonchaleras. en person med ätstörningar kan vara underviktig, normalviktig eller överviktig. det spelar mindre roll eftersom personen oavsett utsida upplever kraftig ångest inombords kopplat till mat och vikt. precis som en person med diabetes ska söka hjälp ska en person med ätstörningar söka hjälp och ta sina problem på allvar. det är en allvarlig sjukdom men det går att bli frisk och fri. 
 
 
frisk & fri - riksföreningen mot ätstörningar har sammanställt en lista över de olika specialiserade vårdinstanserna i sverige. här kan du se vilken vård som finns att få i din kommun. här finns en lista på alla lokalavdelningar i frisk & fri, även om du inte är medlen kan du vända dig till din närmaste lokalavdelning för att själv få råd och stöd, eller om du vill ha hjälp med hur du kan bemöta en närstående med ätstörningar. här finns en lista på tips till närstående och här finns ett test du kan göra om du misstänker att du lider av en ätstörning.

rättviseförmedlingen.

lina thomsgård är en av de mest inspirerande personerna jag vet. hon är ett geni, fantastiskt rolig, smart och fin. jag har följt henne ganska länge och när jag hörde intervjun med henne i värvet blev jag ännu mer kär i henne. med hjälp av henne har rättviseförmedlingen blivit ett konkret verktyg med vilket en på ett enkelt sätt kan öka representationen av människor med olika kön, hudfärg, klass, ålder och funktion i paneldebatter, tv-program, tidningar och yrkesroller. rättviseförmedlingen visar att om en tycker det är svårt att hitta personer som inte är vita, medelålders- och medelklassmän till till exempel ett tv-program, så har en inte letat ordentligt. det finns många andra än vita män, som annars syns mest i det offentliga, som kan uttala sig i en tidning, spela skivor eller köra helikopter. blev tårögd av att läsa margret attladottirs text om lina thomsgård som nu lämnar rättviseförmedlingen.
 
jag försöker applicera rättviseförmedlingens tänk även i mitt eget liv och på den här bloggen. ni har flera gånger påpekat att jag lägger upp bilder som visar på ett likriktat ideal, med vita, smala kvinnor. och det gör jag, och det är svårt att argumentera emot det. ibland tänker jag att det ju inte är mitt fel att det här idealet som råder i samhället gör så att det nästan bara finns bilder på vita, smala kvinnor på internet. men det är inte sant. då har jag inte letat ordentligt, då får jag helt enkelt leta mer. för precis som lina thomsgård skriver, att syns och höras är makt, det är att få sätta agendan och beskriva sin verklighet. jag har inte så mycket makt i samhället och min blogg är sannerligen ingen enorm plattform, men jag har lika mycket ansvar som alla andra att se över vilka det är som får vara med på bild/synas/höras och därmed finnas representerade, på internet och överallt annars i samhället.
 

min kamp del 2

jag har funderat, läst och pratat massor om det här sedan i torsdgs. och självklart förstår jag en del av kritiken. men jag tycker att det är ganska konstigt att folk är så otroligt ifrågasättande mot belindas val av frågeställningar. som att hur frågor är formulerade är viktigare än resultatet? eller svaren på frågorna? eller vad en gör med frågorna? vilken hang-up det blivit på just "har feminismen spårat ur/gått för långt" vilket hon inte ens undrar, det är en presstext från svt. känns som att hela debatten fokuseras kring några enstaka ord sammansatta i en fråga.
 
sen vad det gäller att programmet är ytligt. det kanske det är. men måste allt vara djupt? måste EN person behöver göra allt - belysa alla frågor och ta upp alla teman, stora som små? är det inte ok att vissa saker är avgränsade ibland? jag tycker det påminner lite om när en ska diskutera t.ex. mäns våld mot kvinnor då det alltid är någon jävel som säger "men varför pratar du inte om kvinnor som slår män, det finns  faktiskt också". ja det finns, men det är inte samma sak. fittstim - min kamp är EN berättelse, EN personlig betraktelse. jag håller inte med belinda i de funderingar hon har, det är inte det jag menar, och jag förstår er som menar att det är förlöjligande att ställa så provocerande frågor. men jag tycker att hon har rätt att fundera. och ur det hämtar jag kraft. feminismen har inte gått för långt och kommer antagligen aldrig att kunna gå "för långt". jag ser både djup och yta i den feministiska värld jag har runtomkring mig, och båda är helt ok. jag ser också, precis som gudrun schyman, ett feministiskt genombrott, och jag tycker inte att det på något sätt står i motsättning till fittstim - min kamp.

H&M+

 
jag känner bara starkare och starkare avsky inför h&m som företag. jag tycker att det är sjukt att det ens behöver finnas något som heter "H&M+", jag tror att kunderna hade kunnat hitta rätt storlek även om alla storlekar bara hade funnits under "vanliga" märkningen. de behöver inte märka ut vad de tycker är plus och inte. sen vet jag inte hur mycket en ska diskutera vilken storlek modellen på bilden ser ut att ha, men det är väl rimligt att anta att även de "större modellerna" egentligen är mindre än den storlek de ska representera, eftersom det tenderar att vara så i hela modevärlden när det gäller alla storlekar. 
 
sen tycker jag inte att det är rätt av emma igelström att säga att det är HEMSKT att påstå att modellen är plus, att hon är helt normal. jag tycker att det tyder på en värdering av olika kroppar och att innebörden blir att plus-size är hemskt och normal är eftersträvansvärt. ingen kroppsstorlek är mer normal än någon annan.

ångest.

häromdagen lyssnade jag om några av hannah och amandas första podcastavsnitt, bland annat det avsnittet som heter "ångest". jag tycker att det är ett fantastisk avsnitt. psykisk ohälsa är fortfarande belagt med mycket skuld och skam, och jag tror att det är jätteviktigt att kända människor pratar om ångest på ett avdramatiserat sätt, och det gör verkligen hannah och amanda. även hanapee skriver ofta om ångest på ett konstruktivt sätt tycker jag. depression är ju en folksjukdom idag.
 
jag har haft ganska mycket ångest enda sedan jag blev tonåring, men eftersom jag tidigt började jobba upp min självkänsla och sen jobbat på den mer eller mindre konstant sedan jag var 17 år har jag varit ganska rustad för många motgångar. och jag förstår när jag lyssnar på hannah och amandas ångest-avsnitt att det antagligen har varit direkt avgörande för mig och att jag har mått så bra som jag gjort de senaste åren, trots att jag haft mycket ångest. när en jobbar med sin självkänsla eller går i terapi så lär en känna sin ångest, hur den tar sig uttryck eller vad den beror på och det leder till att en kan hitta verktyg för att hantera och förebygga den. det är det allra viktigaste. för jag tror aldrig att ångesten kommer försvinna, men jag vet vad jag ska göra för att må bra. jag behöver planera, ha kontroll på mitt liv och min nuvarande situation, jag behöver få uttrycka mig. och även om det är lite fånigt så tror jag att den här bloggen har hjälpt mig jättemycket med det. för genom att skriva och beskriva mina dagar i "dagboksformat", fotografera och fokusera på saker som gör mig glad (vilket ju ofast är sådant jag delar med mig av här) har jag kontroll på mitt liv och en plan, vilket gör att jag blir mindre stressad och därför har mindre ångest. nu för tiden beror min ångest till största delen på stress, och eftersom jag lokaliserat det vet jag hur jag ska göra för att minska ångesten och stressen. därför är jag mestadels glad och lycklig. och när jag inte lyckas förebygga eller hantera ångesten låter jag den komma. för jag vet att det kan få förödande konsekvenser om jag inte tillåter mig själv att må dåligt, gråta och känna att allt är hopplöst då och då. det är liksom ingen fara. för jag vet att den känslan också går över när den väl har fått komma ut.
 
känner du dig minsta lilla ångestfylld, deprimerad, mår dåligt eller har en gnagande känsla i bröstet eller magen så tycker jag att du ska lyssna på ångest-avsnittet (finns på itunes). och så tycker jag att du ska ta tag i situationen på det sätt som passar dig bäst. ring vårdcentralen och få en remiss till en (billigare) terapeut, boka en privat terapeut om du har råd, jobba på din självkänsla. en gång skev jag en krönika om självkänsla och självrespekt, den hittar ni här. du är värd att må bra och vara lycklig.

nybyggarna

har ni sett nybyggarna på femman? jag såg alla avsnitt för någon vecka sen och blev helt tagen. det handlar om arga snickaren (anders öfvergård) som levt med hemlösa i stockholm och efter några månader frågat några stycken om de vill bygga lägenheter tillsammans med honom, som de sen kan flytta in i. i princip alla hemlösa han möter i programmet är också missbrukare, och missbruket är det som oftast har lett till hemlösheten. de berör missbruket väldit mycket i programmet och de visar ärliga intervjuer och hemska bilder på vilka uttryck missbruket kan ta sig. jag blev så extremt berörd av dessa människors öden. 
 
givetvis märks det att det är ett kommersiellt program som är producerat för att locka tittare, och arga snickaren är väl inte alltid den mest nyanserade personen i sina uttryck. men jag tycker ändå att de hemlösa oftast framställs på ett bra sätt. de får berätta sina historier om missbruket och hemlösheten ur sitt perspektiv, även om arga snickaren kommer med lite moralkakor då och då.
 
men det viktigaste av allt tycker jag är att programmet visar bilden av den här problematiken som ju finns så nära runt omkring oss. alla människor har inte ett fritt val som gör att de själva kan avgöra hur livet ska bli, och programmet synliggör de sociala faktorerna som kan påverka människors liv åt det ena eller det andra hållet. jag tycker att det är viktigt att inte demonisera de här personerna utan istället visa att personer som missbrukar eller är hemlösa är människor med drömmar, behov, önskemål, känslor och åsikter precis som alla andra. då kanske vi lättare kan förstå, acceptera och ta till oss problematiken och sluta se det som att de får skylla sig själva.
 
(nybyggarna sänds på onsdagar kl. 20 på femman)

en sak som jag skulle ha sagt till min föreläsare igår, men som aldrig blev sagt.

när vi diskuterar skadeståndsrätt och du påstår att de som blir skyldiga att betala skadestånd till någon i 99 fall av 100 saknar både egna (ekonomiska) resurser och försäkringar som eventuellt skulle kunna täcka dessa kostnader, uttalar du dig väldigt svepande och saknar kritisk reflektion kring klass. du förutsätter då att alla som begår brott tillhör de lägre samhällsklasserna, vilket inte stämmer. möjligen är socialt utsatta personer från de lägre samhällsklasserna mer representerade i statistiken, men att påstå att välbärgade personer med resurser och försäkringar aldrig begår brott är inte sant så därför bör du inte uttrycka dig så när du föreläser för personer som i framtiden kommer stå på de svagas sida.

om självkänsla och hur man kan jobba upp den

(ett av era önskeämnen. obs: detta inlägget är helt baserat på mina egna upplevelser och situationer, kom ihåg att det som funkat för mig inte nödvändigtvis behöver funka för någon annan och vice versa.)
 
när jag började jobba med min självkänsla för typ fem år sedan var den körd i botten. under många år tyckte jag på fullt allvar att jag var mindre värd än resterande människor på det här jordklotet. jag ansåg inte att jag förtjänade att älskas och trodde att min pojkvän, som jag precis blivit ihop med, skulle göra slut varenda gång han ringde. jag respekterade inte mig själv, inte mina behov och inte min kropp. jag var min egen värsta fiende och elak mot mig själv varje dag.
 
som av en händelse lånade jag mia törnbloms bok "självkänsla nu!" av sandra, ch det var första gången jag hörde talas om självkänsla, och att det var något annat än självförtroende. det låter fånigt att säga men den boken var en aha-upplevelse för mig - den förändrade hela mig. för första gången förstod jag att jag var värd något, att jag var värdefull. jag förstod att jag hade ett val, att jag aktivt kunde välja att vara elak eller snäll mot mig själv. jag läste boken och gjorde alla de övningar som hon rekommenderar. när jag läst klart boken fortsatte jag med en av övningarna som heter "jag är bra-boken"/"bra-tack-hjälp-boken". varje kväll skrev jag ner tre saker som jag gjort bra idag, tre saker som jag var tacksam för och tre saker som jag ville ha hjälp med till imorgon. detta höll jag på med regelbundet i över två år, och sen har jag fortsatt i perioder under åren som gått. att tvinga mig själv att skriva/säga positiva saker om mig själv och aktivit vara tacksam förändrade mig. det är inte meningen att man ska gå runt och tänka positivt alltid, utan det handlar om att man kan styra sina tankar att tänka positiva saker om sig själv. istället för att klandra sig själv för att man inte gjort tillräckligt, kan man tänka/säga/skriva "bra att jag vågade göra x idag" eller vad som helst. om ni vill veta mer om bra-tack-hjälp-boken kan ni läsa mer om det i nästan alla mia törnbloms böcker, men främst självkänsla nu! eller mera självkänsla!, som är uppföljaren.
 
mia törnbloms böcker tilltalar inte alla, många tycker att hon är dryg och det kan jag förstå. men jag tror att hennes bok räddade mig från åratal av fortsatt självhat. det finns många andra böcker om självkänsla, men jag har inte läst några andra än ovan nämnda. att läsa böcker om självkänsla hjälper inte heller alla, men det fundamentala när det gäller självkänsla är just hur man tänker om sig själv, och ändra dessa tankarna till något positivt som bekräftar personligheten och egenskaperna man har istället för bara prestationerna. med en god självkänsla kan man skydda sig från många psykiska sjukdomar och leva ett mycket härligare liv. idag älskar jag mig själv precis som jag är. jag accepterar mig själv men framför allt respekterar jag mig själv och skulle aldrig göra något för att plåga någon som jag respekterar och älskar.
 
här kan ni läsa en krönika jag skrivit om självkänsla för en tidning om ni vill. vill ni fråga något om självkänsla eller så kan ni använda kommentarsfältet eller mejla mig, så ska jag göra mitt bästa för att svara!

highly sensitive person.

jag minns att jag hört detta begrepp förut, men när jag lyssnade på hannah och amandas podcast om just HSP började jag sätta mig in i det lite mer, läsa artiklar och göra test. ganska så direkt stod det klart att jag är en högkänslig person, om man nu ska utgå från dessa kriterier och lita på det här testet (givetvis ska man ta det med en nypa salt, som med allt annat man läser i tidningar). HSP är ingen diagnos utan ett personlighetsdrag. en person kan vara högkänslig precis som en kan låta känslor rinna av en som vatten på en gås.

men en högkänslig person kan till exempel ta extremt illa vid sig av en arg kommentar på så vis att hela dagen förstörs, samtidigt som du kan bli fullkomligt överväldigad av att se ett träd som slår ut. du är väldigt känslig för yttre sinnesintryck och blir stressad av att mycket pågår runt omrking dig, är känslig för oljud och uppfattas ofta som blyg, bland annat. det enda jag kan tänka när jag läser allt det här är: det här är jag. om jag tappar en tallrik i golvet så att den går sönder kan jag vara ledsen över det för resten av dagen. ser jag en äldre människa som trillat på stan eller gör sig illa på något annat vis så får jag extrmt ont i magen och kan inte sluta tänka på det. ser jag en person gråta så börjar jag själv gråta inom en minut. jag blir överväldigad av positiva lyckokänslor av att se glada personer. ja jag kan skriva hur mycket som helst, men det är i alla fall skönt att höra att en femtedel av befolkningen är såhär högkänsliga (enligt forskaren som myntat begreppet) och att man ska se det som positivt att man har ett rikt inre liv, vilket gör en till en mer empatisk person. det kanske också kan vara en av förklaringarna till varför jag var så deppig i tonåren. gör testet ni med!

om blondinbellas "size me"

läste den här artikeln på aftonbladet och tänker att det alltid är samma sak. det är ju inte direkt ett nytt påhitt att kändisar/journalister visar upp sina nakna kroppar i tidningar för att visa hur "vanliga kvinnor ser ut". veckorevyn gjorde samma sak för ett tag sedan, fast kallade det size hero.

problemet med att visa hur "vanliga" nakna kvinnokroppar ser ut är att det ändå inte är så vanliga kroppar. blondinbella poserar i en studio med smink och ljus, och bilden är dessutom svartvit, och säger att vi inte ska prata så mycket om ideal. men utgör inte även hon ett ideal, på framsidan av tidningen? det är givetvis fantastiskt att man vill visa på en bredare kvinnosyn än den pinnsmala som vanligtvis representeras i media, men det är ju inte vilka kroppar som helst som figurerar i de där tidningarna. det är ändå sminkade kroppar, och det är människor som är (mer eller mindre) kända, jobbar i en viss bransch, bor i en viss del av sverige, rör sig i vissa kretsar. de utgör ju också ett ideal, som man visar upp. en vanlig kvinna kan se ut såhär, men man kan se ut såhär också (linda skugge i bon 2007). sådana bilder ser man dock sällan i liknande reportage.

man behöver inte alltid göra allting ur alla tänkbara perspektiv, men en mer långsiktig lösning som jag tror verkligen hade kunnat hjälpa unga kvinnor är att alltid ha "vanliga kvinnor" i tidningar, och inte bara i specialnummer. blondinbella hade säkert kunna hitta tusentals modeller till sin tidning (och andras tidningar med, för den delen *affärsidé*) i storlek 38+ om hon hade velat. och vad är egentligen en vanlig kvinna?

MINA MÅL FÖR 2011

när jag kollade igenom arkivet för året som gått fann jag av en slump några mål för 2011 som jag skrev i januari. jag är inte så mycket för nyårslöften, men jag tycker det är bra med mål oavsett om det är för det nya året, för hela livet eller för veckan som kommer. jag hade faktiskt helt glömt bort att jag skrivit dessa:
  • köpa så lite nyproducerade kläder som det bara går, alltså helst allt second hand.
  • bestämma mig för vad jag ska utbilda mig till/vilket ämne jag ska ta examen i.
  • vara ambitiös och engagerad i alla mina olika små sidoprojekt men tillåta mig själv att tacka nej om det blir för mycket och jag känner att jag behöver mer andrum.
  • vara modig och våga stå för det jag tycker och säga ifrån när jag inte är nöjd.
  • inte ta mig själv på för stort allvar, tillåta mig själv att vara spontan samt skratta så mycket jag bara kan.
och utan att jag ens kommit ihåg att jag satt dessa mål, så inser jag nu att jag uppfyllt nästan allt. att köpa så lite nyproducerade kläder/saker som möjligt är inte bara ett mål utan också en utmaning och en stort intresse, som jag såklart kommer fortsätta med. jag har bestämt mig för vad jag ska utbilda mig till, och snart gått färdigt min första termin. jag har varit väldigt engagerad i mina sidoprojekt, men också tagit beslutet att tacka nej när jag inte tyckt att det varit roligt längre. allt man gör på sin fritid ska vara roligt och ge mer energi än det tar, resonerar jag. därför har jag till exempel bestämt mig för att sluta skriva krönikor för studenttidningen lundagård och lägga mer tid på mitt volontärarbete i ABK. dessutom tycker jag att jag blir mer modig för varje dag som går, jag försöker verkligen att inte ta mig själv på för stort allvar, jag har varit ganska spontan i år och jag tror att jag har skrattat mer än någonsin förut. det känns väldigt bra!

är det något som gör mig förbannad på riktigt så är det det här.

källa: SCB arbetskraftsbarometern '11, samhällsvetenskap/socionomutbildning (2011).

är det något som gör mig så obeskrivligt arg så är det löneskillnader mellan män och kvinnor. jag vägrar acceptera att jag ska tjäna mindre på grund av mitt kön, vare sig jag är nyutexaminerad eller yrkeserfaren socionom. det är obegripligt. hur kan det motiveras att män i ett kvinnodominerat ykre (ca 80-85% av alla socionomer är kvinnor) ska tjäna cirka två tusen mer som yrkeserfarna? visst kan det förklaras med att fler män än kvinnor vill bli chefer osv, men de flesta cheferna är ändå kvinnor. jag läste även på lönestatistik.se att män tjänar några hundralappar mer som socionomer trots att de är yngre och har färre års erfarenhet än kvinnor.

fy fan säger jag bara. det känns för jävligt att vi är en klass med ca 100 personer, varav typ 10 stycken är killar och att dessa killar eventuellt kommer ha en högre månadslön än mig.

om debatt och löneskillnader osv.

jag blir i princip aldrig riktigt arg. jag har varit tillsammans med min kille i tusen år och aldrig skrikit på honom en enda gång, jag tror inte ens att jag har skrikit på mina föräldrar. möjligtvis min lillebror, men kanske inte ens det. men när jag tittar på debatt om teaterföreställningen om scum-manifestet och det följande eftersnacket känner jag för att skrika rakt ut. jag blir så arg så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. jag vill skriva ett smart blogginlägg, men jag kan inte formulera mig. jag vill skriva taskiga saker om personerna som är med i debatten, men jag tycker egentligen inte att det är moraliskt rätt.

jag vill så gärna förklara hur jävla förbannad jag blir när jag hör två människor i en tv-debatt säga att anledningen till att kvinnor tjänar ca 85% av mäns löner är för att kvinnor med avsikt VÄLJER lågavlönade jobb, VÄLJER deltidstjänster, VÄLJER vissa yrken. att det är upp till kvinnorna själva att jämna ut löneskillnaden genom att välja andra jobb. att kvinnor ska höja sig till mäns nivå. att säga så konstaterar ju bara det som allt handlar om från första början: att mannen är norm och kvinnan är allt det som avviker från denna norm.
maria

MARIA

Hejhej, jag är 27 år, bor i bästa staden Malmö och jobbar som socionom.

Det bästa jag vet är att dansa, kisa mot solen, städa, Paris, öl på fredagar, kärlek, cykla och när saker blir som jag tänkt mig.

hejamaria@gmail.com


Follow on Instagram

Follow



arkiv


2017
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december

2016
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december

2015
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december

2014
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december

2013
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december

2012
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december

2011
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december

2010
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december

2009
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december

2008
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december

2007
januari februari mars april
maj juni juli augusti september
oktober november december


Senaste inläggen



Kategorier